Litteratur och litteraturvetenskap

Stig Dagerman gjorde debut som författare när han var 22 år gammal, 1945. Han dog nio år senare, så han var inte aktiv som författare under en längre tid. De flesta av hans verk handlar om ångest och rädsla och Dagerman själv led av depression efter att hans farfar blivit mördad av en psykiskt sjuk människa och hans farmor drabbats av en hjärnblödning. På grund av fattigdom och jobb långt borta för hans pappas del, så växte Stig upp hemma hos sina farföräldrar fram till tonåren och stod dem nära, därför drabbade farfaderns död honom väldigt hårt.

På grund av att Dagerman var en av de mest framstående författarna under 40-talet, så fick han i uppgift av NTF att skriva en novell som skulle göra folk mer uppmärksamma på konsekvenserna vårdslöst körande kan få och då skrev han novellen ”Att döda ett barn”. Berättelsen är ”lugnt” berättad och väldigt avskalad. Man får läsa mycket mellan raderna och man vet redan från början, när man läst rubriken, vem som ska dö och vem som ska döda får man veta i första stycket. Scenen där mannen kör på pojken finns inte riktigt med, utan den har byggts upp i huvudet redan från att man läst rubriken - man bara väntar på att det oundvikliga ska hända. För att få läsaren att förstå att det är nära, så skriver Dagerman ”Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.”. Nästa del börjar med ”Efteråt är allting för sent.” Det är emellan dessa delar som olyckan inträffar. Det man vill visa att man inte behöver vara en ond människa för att göra något så hemskt som att döda ett oskyldigt barn, man kan lika gärna vara en lycklig man på väg till havet, det gäller bara att man inte tar det försiktigt. Det kan hända vem som helst. Man får inte reda på exakt vilka personerna i boken är - man får inte reda på namn, ålder, vart de bor och så vidare. Man får bara veta att det är en liten, oskyldig pojke som hjälper sin mamma och en lycklig man som råkar vara oansvarig i trafiken.

Miljön i novellen är från början väldigt bekväm, med sol, värme och glada människor. ”Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. (...) Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. (...) Det fläktar sommar genom vindrutan,”. Men i slutet vänder allting och novellen blir mycket ångestfylld och miljön inte alls lika idyllisk som innan: ”Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. (...)  Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad (...) i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. (...) mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.” 

Man kan se att detta är ett modernistiskt verk för att Dagerman använt sig av isbergstekniken när han skrivit den. Som jag skrev tidigare, så är det mellan två olika stycken i texten som olyckan inträffar. Den inträffar i huvudet på läsaren och inte i själva texten. Man vill att folk ska känna ångesten och rädslan för att köra för fort och att man ska tänka på konsekvenserna av handlingen, istället för att beskriva olyckan och olycksplatsen så att folk enbart ska tycka synd om pojken. Man upprepar ”mannen som skall döda barnet” genom hela novellen, vilket också ingår i isbergstekniken. Detta är effektivt då det dels kan skapa en nyfikenhet hos läsaren som vill veta varför och hur, dels för att man får ångest redan från början för att man vill stoppa mannen i bilen. Man vill att han ska förstå vad som kan och kommer hända. 

Jag har alltid tyckt att denna berättelsen är hemsk, ända sedan jag läste den första gången för några år sedan. Även om man inte kan relatera på så sätt att man själv kört ihjäl någon, så kan man ändå känna den ångesten som mannen i bilen känner och även chocken som mamman upplever, samt hennes sorg. Att man använder ett barn är ju väldigt effektivt för att få folk att reagera och ta åt sig, för ett barn symboliserar oskuld och glädje på många sätt och är det någon som inte förtjänar att dö, så är det ett barn som inte gjort något ont och har hela livet framför sig. Man ska inte behöva vara orolig att ens barn kommer dö om denne går för att hämta socker hos grannen en vanlig söndagsmorgon, man ska inte heller behöva vara orolig över att man kommer köra på någon bara för att man är lycklig. Man vill ju ogärna ge någon skulden, men denna berättelse gör att man måste det och all skuld hamnar ju på mannen bakom ratten, som körde vårdslöst. Det är klart att det är hans fel om han gör det och han kommer aldrig kunna släppa det, någonsin. ”Om jag bara hade kört i rätt hastighet och fokuserat på vägen”... Jag får ont i magen av att läsa denna novellen. Det märks tydligt att Dagerman kan det där om ångest. Jag tror inte att en person som aldrig upplevt det på riktigt hade kunnat skriva om det på detta sättet! Om en person som tror att den vet vad ångest är hade försökt skriva denna så hade den nog varit både sämre och mindre populär.

http://www.student.nada.kth.se/~niho/adeb/att_doda_ett_barn.pdf Länk till novellen.