Litteratur och litteraturvetenskap

Ett intressant sätt att skriva en bok på, kan jag ju börja med att säga. Det är lättare att få en verklighetsuppfattning om det verkar som att det är riktiga personer som beskriver saker för varandra, ur sina "egna" perspektiv, istället för att någon sitter och skriver "bakom henne stod en vas med liljor i" eller liknande. Det blir mer "levande" när dom ska förklara omgivningen för varandra, så som dom själva uppfattar den. Bra att hon inte bara skrivit vartannat brev från Delphine och vartannat från Jean-Luc, för det ger också en speciell feeling, just för att man kan utläsa känslor genom bara den lilla grejen att de inte kan vänta på den andres nästa brev, utan måste höra av sig för att de inte klarar sig utan varandra, speciellt Delphine när det kommer till det. Man kan utläsa deras personligheter väldigt lätt i och med att det är "de" som skriver breven och de skriver helt olika. Jag uppfattar Jean-Luc som en lugn, samlad och vis äldre man som inte oroar sig för något, medan Delphine verkar vara en ivrig, ärlig och impulsiv ung kvinna som vill leva här och nu!  Sen att det är så att postmästaren däremot bara tagit över Jean-Lucs identitet och allt är fejk är ju en annan femma... Det var ett grymt överraskande slut, påtal om det! Såg verkligen inte det komma. Visst att hela boken är påhittad, men att den är påhittad i det att den är påhittad!? Eller hur ska man säga? Det är som en sådan där rysk babushka som man tar av den övre delen på och så är den en till i osv. Tar man bort påhitt så får man bara ännu mer påhitt... Haha. 

Jag har nu läst hela boken och, precis som de andra sa under diskussionen, så förändras systerns sätt att vara mot honom väldigt mycket under bokens gång. Hon går från att vara i accepterande chocktillstånd ungefär till att bli realistiskt avvisande i slutet. Om man kan säga så. Hon är den som försöker vara mest realistisk och få sina föräldrar, även hennes förändrade pappa, att gå med på att göra sig av med honom. Hon tar tag i problemet när hon inser att föräldrarna inte klarar av det längre. Pappan har ju ändrat uppfattning helt, verkar det som. I början kastar han ett äpple på Gregor och försöker tvinga in honom på sitt rum igen, medan han sedan börjar ta in det som hänt och bli mer accepterande. Mamman ser fortfarande Gregor som sin son och försöker ta hand om honom, men får inte alltid göra det för dottern och pappan. Det är som att de betraktar honom som död, men kan inte gå vidare för att han fortfarande lever - men inte som sig själv. De kan inte kommunicera med honom, de känner inte igen honom och de känner honom inte längre.

 

Utanförskapet märks av genom hela boken och det allra mesta går att koppla till Kafka själv; det då spända förhållandet till systern och det komplicerade förhållandet till pappan. Sedan tänkte jag på det att i slutet så står det att han blivit irriterad över att han var tvungen att avbryta skrivandet för att åka på affärsresa, vilket kanske är anledningen till att just resandet till, från och inom jobbet är något Gregor beklagar sig över i början, det han tror är anledningen till att han "är stel".